Minnen från Fisk-Flyg 1947

Upplevelser i Lapplandsfjällen i slutet av 1940-talet.

Frösön

Intresset för flygmaskiner har alltid varit stort hos mej. Redan som ung grabb tog jag mej den ganska långa vägen ut till Frösö Flygflottilj för att där kunna beundra B-4:ornas övningsflyg. Ibland smyglånade jag en cykel från någon av mina äldre bröder och cyklade ut till F 4 och stod där med värkande nacke och hänförande blick skådade upp i skyn. Åren gick och jag lyckades komma som praktikant på F 4:s verkstad. De flygplan som var aktuella då var B-17 lätta bombflygplan som hade ersatt B-5:orna. Tyvärr tog praktiken slut i maj månad 1947.

Min svåger Gösta Wickenberg (gift med min syster Emy) tjänstgjorde ute på F 4 några år och flög då B-17. Många gånger tog jag mej dit ut för att få träffa honom och se på när han flög. En gång fick jag följa med på en tur i en Klemm 35, som var ett skolflygplan. Känslan var alldeles enormt underbar att få sväva upp i skyn.

Fisk-Flyg i Gällivare

Med tiden ville Gösta gärna ägna sig åt något annat inom flyget och började undersöka möjligheten att starta eget. I Gällivare fanns ett litet flygföretag som ägnade sej åt fiskflyg. De köpte fisk från samerna och transporterade den med flyg ner till Gällivare för vidare försäljning.

Gösta fick reda på detta och undersökte möjligheterna att få starta något liknande i Kiruna. Problemet var att hitta ett flygplan som var lämpligt för detta ändamål. Företaget Fiskflyg i Gällivare hade fått reda på att ett företag i samma verksamhet var på gång i Kiruna. De erbjöd Gösta att komma till Gällivare, och hjälpa dem med flygverksamheten. Detta var 1947. Så for Gösta och Emy till Gällivare.

En dag ringde Gösta och frågade om jag inte ville komma dit. Glad i hågen packade jag ner lite prylar och trots mina föräldrars protester tog jag tåget till Gällivare. Väl framme letade jag mej ner till flygstationen vid Vassaraträsket. Där fick jag syn på en S-9 som låg och speglade sej så vackert i det blanka och stilla vattnet. Hela jag genomfors av en varm lyckokänsla vid anblicken av det vackra planet, tänk att det skulle jag få arbeta med, S-9 som är den marina versionen av B-4, ett sjöflygplan som användes på flygplanskryssaren Gotland, civilbeteckning SE-AYR. Gösta vinkade och ropade åt mej att komma närmare ut till planet, så skulle han visa mej flygplanets motor. Och det var ju alldeles i sin ordning eftersom jag skulle fungera som mekaniker.

Motorn på detta flygplan startades med att man vevade runt en gyromotor till så högt varv som möjligt, därefter kopplade man in startanordningen till motorn som sakta gick igång. Flygplanet var utrustat med en 600 hk motor och tvåbladspropeller.

Skolskjuts till Sjaunia

När undervisningen var undanstökad gick vi i land, där träffade vi på Lindberg (en av ägarna i firman) som bad oss flyga 6 st samebarn hem till Sjaunia, eftersom dom skulle hem på sommarlov. De tog sej inte hem på vanligt vis genom att åka bil till Luleluspen och sedan gå därifrån, då vattenståndet blivit för högt och gångspångarna hade flutit iväg. Sjaunia är som bekant ett jättestort myrlandskap.

Sent omsider anlände en bil med 6 pigga samebarn, glada över att få åka flygplan, det kändes förstås väldigt spännande. Barnen placerades i bakre sittbrunnen på golvet. Sedan jag vevat igång kärran fick även jag ta plats med barnen, kanske lite trångt, men det gick bra. Det var fint flygväder, alldeles lugnt och solvarmt. Väl framme på sjön Sjaunia möttes vi av en roddbåt som kommit ut till oss för att hämta barnen. Mycket mygg surrade i luften, armarna på kvinnan som rodde båten var helt övertäckta av mygg. Det såg vid första anblicken ut som en fäll. Med en lugn rörelse tog hon med handen och strök bort dem. När vi hjälpt barnen över till båten startade vi igen och återvände till Gällivare.

Fisktransporter

Nätterna var lika ljusa som dagen och användes ofta till att sköta flygtransporterna. Ibland visste man knappt om det var dag eller natt. Nu hade arbetet kommit igång, som i mitt fall bestod av att sköta om maskinen, tanka och pumpa flottörerna mm. På dessa flottörer fanns luckor som öppnades med spännhakar. I dessa utrymmen lastades fisken som vi hämtade.

Första turen gick till Vastenjaur, en sjö som ligger cirka 20 mil nordväst Gällivare. Flygvägen gick längs stora Luleälv, passerade Alloluokta kapell med omkringliggande samebostäder. Vidare förbi Stora Sjöfallet och Suorvadammen. Väl framme vi Akkajaure flög vi in i dalgången sydväst om Vastenjaur där vi landade. Eftersom vi var tidigt ute, så hade inte samerna kommit in med fisken ännu, dom höll som bäst på med att vittja näten. De samer som fiskade här var Jonas Spik och några till. I regel kunde det vara upp till fyra båtlag med två personer i varje lag. När dom väl var i land, så skulle fisken rensas och sedan vägas med besman. Varje lag skulle nämligen ha betalt efter vikt. Oftast hade varje lag cirka 75-80 kg fisk. Vi stuvade in fisken i flottörerna, tog en stunds fikarast för att sedan flyga vidare till nästa sjö som var Sallojaur1, alldeles intill. Där väntade Jova Länta och hans syster Kati2.

Med lastutrymmena väl fyllda, drog vi hem till Gällivare för urlastning. Sen packades fisken i lådor med is för vidare transport söderut. Denna sommar 1947 flög vi ner cirka 18 ton röding och öring. Även andra transporter gjordes med flyg, såsom t.ex. vissa förnödenheter till samerna.

En gång skulle vi flyga upp masonitskivor och virke för byggnation av fiskehytter. Vi lastade skivorna mellan flottörerna och förankrade noga med virke. Starten gick mot norr, planet gick upp på steget, lyfte fort och steg sedan rakt upp. Gösta lyckades kasta om och sätta planet på vattnet med en väldig duns, och fortsatte sedan upp på en liten holme. Som tur var kom inget till skada, varken människor eller plan. När vi hade hämtat oss lite från tillbudet, tog vi bort lasten från flottörerna och tuffade bort till flyghamnen och talade om var lasten befann sej. Personalen vid flyghamnen hade sett när vi slog i vattnet och sedan försvann ur deras åsyn. De befarade det värsta. Dom var säkra på att vi kraschade in mot land på andra sidan. Masonitskivorna vi bundit mellan flottörerna åstadkom felaktiga luftströmmar mot höjd- och sidoroder, varvid planet steg rätt upp i en U-sväng och kraschade ner på vattenytan (manövern döptes sedermera till “Wickesvängen”). Nästa gång vi transporterade byggmaterial blev det bara bräder och plank som vi band uppe på flottörerna och det fungerade bra.

De ljusa nätterna gjorde att flygningarna ofta skedde nattetid, så vi var ofta framme mitt i natten hos samerna. Jag minns särskilt en gång när vi kom flygande in i dalen mot Sallojaur1 där Jova Länta fiskade. Han hade satt upp sin tältkåta ute på en udde i sjön, där den syntes väl, de andra fiskesamerna bodde längre in i en vik. Den här gången hade vi tänkt skoja lite med Jova, så jag pekade åt Gösta att han skulle dyka ner och sedan ta upp kärran alldeles ovanför kåtan, vilket han gjorde. Resultatet blev att tältduken blåste upp och ut kom Jova och hans syster Kati2 och undrade vad som var på gång. Då hade vi redan satt ner planet borta i viken och var på väg in till land, men Jova anade att det var vi som jäklades med honom. Den dagen bjöd han inte in oss på något kaffe.

Lappdoktorn Toma

Sommaren 1947 var det strålande sol och varmt, de ljusa nätterna gjorde att man inte visste om det var dag eller natt, särskilt för mig som inte hade någon klocka. Där var också en flygförare till i firman, så jag skulle även serva honom och följa med på flygningarna. Jag var ju ung och frisk och hade inga nöjen som lockade mig, jag trivdes bäst när jag var uppe i luften och i fjällen. Man lärde känna många samer och var alltid välkommen hos dem. Vi handlade åt dem, vad de ville ha och hjälpte dem med andra ärenden också. Vi stannade många gånger en stund i Waisaluokta, där samerna hade sitt sommarviste. Lappdoktorn Toma bodde där med sin familj, fru och dotter Ella-Kari, som var en rar liten tös på 10 år. Tomas hustru satt uppe vid eldhärden, där hon hade sin köksutrustning omkring sig, och rökte pipa så det stod härliga till.

Vi satt och småpratade lite. Så plötsligt sa Ella-Kari: “Partapoli kommer inte hem ikväll!”. Toma sa: “Vad säger du, kommer inte Partapoli hem i kväll? Vad har hänt då?” Ella-Kari upprepade det hon sagt, men vi satt och språkade och tänkte inte mer på vad flickan sagt. När kvällen kom och vi satt och småpratade i allsköns ro, kom några renskötare och talade om att Partapoli hade dött och man höll på att ordna för att bära ner honom. Hur visste denna lilla flicka att Partapoli hade dött, någon annan i samevistet visste det ju inte? Jag tror att flickan var synsk, som man säger, och kunde se in i framtiden. Toma, flickans far, var ju också lite mystisk och visste t.ex. alltid i förväg när vi skulle komma upp till Waisaluokta och hälsa på.

Partapoli blev fraktad ner från fjället och skulle sedan föras vidare ner till “de dödas ö” med båt som låg i Luleälven. Samerna undrade om vi kunde tänkas ta den döde i flygplanet, men det skulle innebära att jag skulle dela plats med honom i sittbrunnen och det var jag inte så trakterad av. Samerna klarade därför själva att ordna med nedfärden av den döde samen och det var nog inte första gången det hänt.

Samegubben Toma var en märklig man, han var samernas doktor, till honom vände sig de sjuka och fick hjälp. Han kunde mycket om läkande örter och andra naturmediciner och hade ett litet medicinförråd för de flesta krämpor och besvär. Vintertid bodde Toma med familj i Porjus.

Jag minns särskilt en gång när Gösta hade stuckit sig på ett fiskben när vi höll på att lasta ur fisken ur flottörerna. Han tänkte inte så mycket på detta, utan fortsatte som vanligt och fick på natten en otrolig värk i handen som hade svullnat upp. På morgonen tog han bilen och for in till Gällivare lasarett. Handen undersöktes och man konstaterade fiskförgiftning, detsamma som likförgiftning. Gösta fick smärtstillande medel och läkaren ville amputera handen för att inte förgiftningen skulle sprida sig vidare. Det blev emellertid ingen amputation utan handen visades upp för Liljedahl3, en av delägarna i firman, och Gösta råddes att fortast möjligt flyga upp till Toma och söka hjälp. Det var besvärligt att sköta gaspådraget eftersom vänsterhanden var uppsvullen och stor som en boxhandske på grund av bandaget. Men vi om fram till Waisaluokta och stegade in till Toma som tittade plirigt på oss och sa “jag visste att ni skulle komma”. Svetten rann ur pannan på Gösta på grund av hög feber och Toma tog av bandaget och med en skarp kniv skar han lite lätt upp varje finger. Gösta kände nog inte så mycket av detta, för han hade sådan värk för övrigt. Toma pressade fram blod ur fingrarna, sedan strök han på en örtsalva, och lindade om handen. Gösta fick något att dricka som skulle lindra värken, så han kunde slappna av. Vi stannade hos Toma över natten. På morgonen när Gösta vaknade kände han sig lite dåsig, men handen värkte inte längre, och svullnaden hade börjat gå ned. På eftermiddagen flög vi hem till Gällivare. Efter några dagar var handen som vanligt, man kunde endast se märken efter uppskärningen av fingrarna. Det var nog inte första gången Toma hade behandlat fiskförgiftning.

Saltoluokta

Jag flög med den andra föraren upp till Vastenjaur och Virihaure och hämtade upp fisk, och ofta följde någon same med hem till sitt fasta boende. På vägen hem till Gällivare stannade vi och släppte av en same i Sitojaure. Det var lite sent på kvällen och det hade börjat skymma, så vi beslöt att stanna över natten och ligga över i turiststugan. Men innan vi gick och kojade drack vi kaffe och åt torkat renkött. Samerna i Sitojaure bodde i stora torvkåtor som var mycket trevligt inredda. När vi satt därinne och pratade, kom en sameflicka och satte sig ner inne i kåtan längst uppe vid vänstra sidan. Flickan var väl i 17-årsåldern och mycket vacker, en riktig skönhet. Efter att vi hade druckit kaffet, tackade vi för oss och gick upp till turiststugan för att koja. Efter ett tag hörde jag något mystiskt som tassade fram och tillbaka på taket. Jag trodde det var något djur, eventuellt en stor fågel, men rätt som det var började ett väldigt ylande, som sedermera slutade med ett jojkande. Jag sprang upp för att titta vad som stod på färde, det visade sig vara sameflickan som vi tidigare hade träffat nere i kåtan. Hennes far kom och hämtade ner henne från taket, och talade då om att hon blivit så där efter en öronoperation, som skadat något i hjärnan. Morgonen därpå flög vi hem, men detta minne sitter ännu kvar efter många år.

En Seabee-olycka

En händelse som kunnat få ett dramatiskt slut, var när vi flög upp till Virihaure för att hämta upp en fiskare och hans utrustning. Samtidigt var Lundkvist från Luleluspen där i samma ärende. Deras flygplan var en Seabee, en s.k. flygbåt, modern och fin på alla sätt. Vi var kvar vid stranden och sysslade med att dra upp en båt och lägga fast den med sten. Det fina Seabee-planet hade lastat klart och backade ut från stranden så flott. Planet hade ju möjlighet att ställa om propellern, så att den kunde backa. Jag undrade varför han backade så långt ut, innan han vände upp mot vinden. Det blåste ganska hårt, med hastiga vindbyar. Just som planet passerat förbi en liten udde kom en hård kastby och tippade runt planet som blev liggande på rygg med botten upp. Föraren Lidholm och hans passagerare, en same, lyckades kravla sig ur maskinen och satte sig uppe på botten av planet. Vi kastade vad vi hade för händer och slängde ur stenarna ur båten och skyndade oss för att hjälpa de nödställda i land, och de fick följa med vår maskin till andra sidan Virihaure. Där fanns en stuga med nödradiosändare som Lundkvist ägde och de nödställda blev sedan upphämtade av ett annat plan. Efter denna dramatiska händelse vände vi nosen på kärran mot vinden och startade mot Gällivare.

Det hände en liknande olycka på Vastenjaure med en Norseman från Norrlandsflyg. Planet gick ut för att vända upp mot vinden, en kastvind kom och tippade det över ända. Någon bärgning blev mig veterligen aldrig av och planet ligger tryggt kvar på botten.

Roliga episoder

Det hände många roliga episoder också. Jag minns särskilt en gång när samen Lasse Spik skulle åka med oss från Vastenjaur och hem till Saltoluokta. Lasse var en rolig och sprallig same, han skrattade och var glad för det mesta. När vi skulle sätta honom i land, sa han “jag hoppar från flottören när det är grunt nog”. Han hoppade med ryggsäcken på ryggen och försvann ner i vattnet. Som tur var kom han upp till ytan igen och skrattande tog han sig raskt i land och vi kunde flyga vidare till Gällivare.

Erik Åsell, ungefär år 1994-1995

Följande ändringar i originalet har gjorts i samråd med Erik Åsells änka Maj:

1: Det stod “Saltojaur” och senare “Salojaur”. Ändrat till Sallojaur (eg. Sallohaure), vilket är en stor sjö i Padjelanta helt nära Vastenjaure.

2: Det stod “Kate”. Ändrat till Kati. Hon hette Kati Länta, vilket både Gösta Wickenberghs fru Emy och Lisbeth Kielatis anger.

3: Det stod “Liljeblad”. Ändrat till Liljedahl. Fisk-Flyg ägdes av Knut Liljedahl och Erling Lindberg.

Dessutom har redaktionen på eget bevåg lagt in underrubriker.