Fisk-Flygs hemmahamn på spåren

Var låg egentligen hemmahamnen för det gamla Firma Fisk-Flyg Liljedahl & Lindberg i Gällivare, bolaget som fanns 1947-1948 och där Arne Tengler var sista piloten? Den frågan satt Christoffer Stenvall och jag och diskuterade den 7 juli 2012 över en kopp kaffe i nuvarande Fiskflygs sommarbas vid Stora Sjöfallet. Det anrika men fortfarande framgångsrika Fiskflyg som Christoffer jobbar i har visserligen ingen koppling till det sedan länge avsomnade Fisk-Flyg Liljedahl & Lindberg, men Christoffer är från Gällivare, har sett bilderna på våra webbsidor och har funderat över var det gamla bolaget kan ha hållit hus. Diskussionen var välkommen för mig, eftersom jag sedan skulle vidare till Gällivare för att se om jag kunde lokalisera platsen.

En av nuvarande Fiskflygs helikoptrar lättar från sommarbasen vid Stora Sjöfallet.
Foto: Rolf Broberg 2012.

Om 70 år kanske någon säregen entusiast vänder på varje sten i Stora Sjöfallet för att lura ut var Fiskflygs helikopterlandningsplats kan ha legat en gång. Men just nu gäller det gamla Fisk-Flyg L&L i Gällivare. Vi börjar med en karta över området:

Karta

På kartan har jag markerat några platser med bokstäver. X är en plats som jag ett tag trodde var Fisk-Flygs hemmahamn. Vid K fanns ett gammalt Kraftverk som är en viktig ledtråd i mina lokaliseringsförsök. F är den plats där jag nu tror att Fisk-Flyg faktiskt höll till. På Hitta.se:s karta ligger platsen F här (RT90: 7457524, 1708546, WGS84: 67.14099, 20.61757), och på deras inzoomade satellitbild här.

Ordet “Sjöflyghamn” ett stycke öster om F markerar en plats där en modern klubb bedriver sjöflyg. Det är förmodligen ett nybygge utan historiska anor. G står ungefär på den plats där Arne Gundersen hade sin Auster när han började flyga i Gällivare.

Bilden på hemmahamnen

Någonstans vid Vassaraträskets stränder i närheten av Gällivare måste den gamla flyghamnen ha legat. Frågan är var. Att det verkligen är hemmahamnen man ser på bilden ovan har Kjell Lindberg, son till en av de två delägarna, bekräftat. Vilka slutsatser om läget kan man dra av bilden?

Solhöjdsbedömning

Bilden är tagen nästan helt i medljus. Solen står något till vänster bakom fotografen. Husets fasad är klart upplyst och de fasta solskyddsstöden vid vänstra fönstret kastar skuggor på väggen som får mig att bedöma solhöjden till omkring 45°.

Gällivare ligger på 67° nordlig bredd, och där når solen aldrig över 43° höjd enligt mina beräkningar. Därför bör bilden vara tagen ungefär mitt på dagen i juni eller juli, och i nordlig riktning. Alltså måste flyghamnen ha legat på en strandremsa med sjön rakt i söder.

Platser nära staden

Först tänkte jag att flyghamnen borde ha legat någonstans vid platsen märkt (x) på kartan eller vid f.d. Norrlandsflyg, alltså helt nära staden. Jag besökte dessa platser för att se hur de såg ut.

Kjell Lindberg, som inte varit vid sin fars gamla flyghamn sedan barndomen på 1940- och 1950-talen, kunde inte precisera läget för mig. Han hade 2012 också besökt dessa två platser samt den moderna flyghamnen intill vattenverket för min skull, dock utan att känna igen sig.

Olav Kjøll i Norge hörde av sig till oss i mars 2013 och berättade följande:

På kartet over Vassare träsk der merket “X” er plassert, var det ved mitt besøk 1993 plassert flytebrygge og fortøyd to Cessna 185, SE-FRY og -KPM, begge med lokale eiere på den tiden. Ved besøk 4-5 år senere var bryggene fjernet og det så ut til at den nye plassen vest for Norrlandsflyg var tatt i bruk.

En intressant skorsten

Men på den gamla bilden från Fisk-Flygs hemmahamn syns det en stor skorsten över grantopparna, inte långt från stranden. Det blev viktigt att lokalisera denna skorsten. Kjell hade sagt att den tillhörde ett gammalt kraftverk som inte längre finns kvar, och att kylvatten från verket rann i en bäck som mynnade ut i sjön helt nära flyghamnen. I mynningen fanns ett galler, och där mindes han att det var särskilt bra fiske.

En halv km före vattenverket mötte jag en äldre man som jag visade fotot för. Han sa att skorstenen tillhörde Volvos gamla reparationsverkstad. De hade övertagit en gammal kraftverksanläggning i skogen och gjort verkstad av den. Den har legat 500 m längre bort längs vägen, vid (K) på kartan.

Jag körde vidare på vägen som faktiskt heter just Kraftstationsvägen och kom fram till platsen. Den var nu mestadels bevuxen med hög och ogenomtränglig sly. Där kan säkert dölja sig spår av murar och annat, men jag hade varken machete eller rätt kläder för att undersöka saken närmare.

Bilden ovan är tagen mot norr med Gällivare åt höger. En annan, igenvuxen smal väg från Gällivarehållet kommer också fram bakom träden längst till höger och ansluter vid grushögen. Senare studier av satellitbilder säger mig att det måste ha varit ett stickspår från järnvägen. Jag har markerat det med en blek streckad linje på min karta. Ytterligare ett stickspår verkar ha gått till kraftverkets norra del enligt min tolkning av satellitbilden. Även det har jag lagt in på kartan.

Alldeles bakom min parkerade bil på bilden finns en trång glänta i slyet som blir till en liten smal äng i nord-sydlig riktning inne bland buskagen. Längst borta i norra ändan av ängen hittade jag spruckna rester av kraftigt armerad betong. Mitt i den smala passagen till ängen ligger en stor sten som hindrar att man kör in där med bil.

På Gällivare bildarkivs webbplats hittade jag följande bilder:

Bilderna är rubricerade Ångkraftverk, LKAB reservkraftstation i Gällivare bildarkiv. Det borde vara just det kraftverk och den skorsten jag letat efter. Hade jag trängt mig in i skogen norr om den lilla ängens slut, kanske jag hade träffat på den förhöjda banvallen som syns i vänstra arkivbilden. Den borde i så fall motsvara det norra stickspåret invid bäcken på min karta. I bakgrunden på bägge bilderna syns sjön Vassaraträsket och berget Dundret.

Jag föreställer mig att behovet av ett ångdrivet reservkraftverk kom när gruvan elektrifierades. Porjus vattenkraftverk byggdes för att man skulle kunna driva malmbanan och gruvorna i Gällivare och Kiruna med elkraft. Avsikten var både att minska Sveriges stora importbehov av kol och att öka produktions- och transporkapaciteten. Enligt uppgift anslöts Gällivare 1920 och Malmberget två år senare. Med en enda kraftkälla i andra ändan på en lång ledning fanns naturligtvis risk för avbrott. Det kunde säkert malmbanan tåla, men inte gruvan. När fler vattenkraftverk byggdes och fler ledningar tillkom, tänker jag att behovet av ångkraftverket upphörde. Den förhöjda banvallen på bilden var säkert lämpad för leverans av kol till verket, medan det lägre spåret vid vägen förmodligen passade bra för byggmaterial, maskindelar och aska.

I Porjus vattenkraftstations trapphus hänger en gammal karta över det första ledningsnätet till Gällivare och Kiruna. Det var en enfasledning för järnvägen parallellt med trefas för gruvdriften. I både Gällivare och Kiruna var markerat en s.k. sekundärstation på kartan. Kanske var det just den reservkraftanläggning som jag lokaliserat. I så fall borde det ha funnits en liknande anläggning utanför Kiruna. Den gamla kartan visar inte i detalj var sekundärverken låg.

Har jag hittat rätt skorsten? Är det kanske takåsen på kraftverkets tvärställda södra byggnadsdel som bildar en rak horisontell kontur bakom träden på Arne Tenglers gamla foto?

Senare samma dag satt jag på ett kafé i Gällivare och pratade med journalisten, fotografen, vildmarksmänniskan och f.d. helikopterpiloten Bertil Warg om detta. Först beklagade vi bägge att den intervju med Fisk-Flygs ena ägare Erling Lindberg som Bertil gjort för lokalradion runt 1980 inte längre finns bevarad. Det hade varit mycket intressant att höra hur Erling själv beskrev verksamheten 1947-48. Bertil intygade sedan att jag måste ha hittat rätt plats för den skorsten jag sökte och att Fisk-Flygs hemmahamn låg nära den. Kraftverket hade varit koleldat. När Volvo övertog anläggningen, reparerade de både gamla bilar och sålde nya där. Gamla bilar samlades på hög, mindes Bertil. Man var mer angelägna att sälja nya. Skorstenen revs någon gång runt 1980.

Bertil nämnde också att flygaren Arne Gundersen och Ulla Nilsson hade bott på Smedjegatan i Gällivare, mitt emot Bertil själv, och att Gundersen haft sin Auster liggande vid en brygga på Vassaraträskets sydsida. Bryggan låg nära staden, ett litet stycke väster om prästgården i ett område som kallas “Andra sidan”. Jag har markerat det ungefärliga läget med (G) på kartan.

Stranden nära skorstenen

Den lilla skogsvägen mitt emot kraftverkstomten borde alltså vara vägen till Fisk-Flygs flyghamn. Där hade man strandtomt i söderläge, kraftverkets stora skorsten strax bakom i skogen och nära till en bäck som kan ha lett kylvatten från verket.

När jag kom fram till sjön, fanns en öppen yta på drygt 30x50 m till vänster, dvs åt öster. En sned gammal trästolpe för el och kanske även för telefon stod nära skogsbrynet. Kjell minns tydligt att huset hade haft en liten kontorsdel där hans pappa Erling ofta satt och pratade i telefon. Så en telefonstolpe här passar bra.

Längs strandkanten finns numera en ridå av sly. I själva strandbrinken sticker det ut lite gammal wire på ett par ställen. Den kan ha använts för förtöjning av något – kanske bryggor, båtar, en slip eller rentav flygplan.

På denna panoramabild finns strandbrinken med sin öppna yta precis bakom vassruggarna om jag minns rätt. Längre bort sticker den nya sjöflyghamnens pir ut. På den står en gul låda, kanske en liten bensinstation, och en vindstrut. Sandviksbadets sandstränder ligger längre bort i bildens mitt. Dit är det ca 600 m. Där bakom döljer sig Gällivare. Till höger syns berget Repisvaara och sluttningen upp mot Dundret. Norrlandsflygs hangarer och platsen x är dolda bakom Sandviksbadets skogsridå.

Hur stämmer detta med följande bild på Fisk-Flygs ägare och den då mycket unge sonen Kjell som rullar bensinfat?

Bolagets ägare Knut Liljedahl t.v. och Erling Lindberg t.h. med sonen Kjell.
Foto: Anna Lindberg, Kjells mor, säkerligen 1946 eller 1947.

På denna bild skulle det kunna vara Sandviksbadet och berget Repisvaara längst t.h. Berget ligger här nästan rakt bakom badet. Det stämmer bra med hur det borde se ut från den öppna ytan som jag hittat. Sandvikens skog kan tyckas ligga närmare än väntat, men det kan bero på att min och Annas bild är tagna med olika brännvidd. Även om sandstrandens sandremsa vid närmare granskning ser märkligt fyrkantig och artificiell ut, och ett par underligt högresta träd sticker upp i skogen, tycker jag att det gamla fotot mycket väl kan vara taget vid platsen (F).

Bertil Warg nickade bekräftande när jag visade honom bilderna. Jag har säkert hittat rätt plats, menade han.

Västra delen av stranden

Hittills har vi ägnat oss åt området till vänster om vägen ner till sjön. Rakt fram står en träddunge i vägen för sjöutsikten, men till höger kommer man snart till ett intressant jack i strandlinjen.

Jacket ser anlagt ut med stora stenar satta som förstärkning i sidorna. Det förefaller att vara skapat för att man ska kunna köra in en båt eller ett sjöflygplan.

Bortom jacket i strandlinjen kommer man till en liten rund udde.

Jag vill dra fram två av Arne Tenglers gamla bilder för jämförelse.

Jag undrar om vänstra bilden är tagen vid hemmahamnen. Kanske är planet förtöjt längst ute på udden med nosen mot Gällivare i öster. Mina kartstudier säger mig att det kunde vara möjligt. Jag tog tyvärr aldrig någon bild i denna vinkel från uddens spets, så jag vet inte om Attavaara sticker upp i väster på rätt sätt bakom skogsridåerna. På en annan bild som Tengler tog vid samma tillfälle längs med vingarna, verkar dock motsatta stranden ligga alltför nära.

Högra bilden måste vara från hemmahamnen. Tyvärr är det så disigt så att horisontlinjen är osäker. Det man anar kan delvis vara berg, delvis molnskikt. Om man jämför med min panoramabild och tänker sig att Tenglers bild är tagen 100 m längre österut, kan man med lite vilja få saker att falla på plats. Den låga vassrugg som det högra planet ligger vid, kan vara samma vassrugg som man ser i panoramabilden. Träden längs bortre strandlinjen med en glugg över vänstra planets vinge kan ha sin motsvarighet, och från Tenglers kameravinkel borde berget Repisvaara ligga rakt över gluggen.

Några fler observationer på platsen

På uddens västra sida hittade jag ett par saker i vattnet.

Detta kan väl knappast vara lämningar från Fisk-Flyg? Det är orimligt att tro att föremålen kan ha hållit sig så bra i vattnet med alla vintrars isar ända sedan 1948. Men huset stod kvar ett bra tag och byggdes även ut en del. Kjell har berättat att delägaren Knut Liljedahl använde det efter Fisk-Flygs konkurs och förvarade en massa gamla bilar utanför. Han lär även ha haft en isärplockad Tiger Moth i huset med vingarna hängande i taket. Jag tror att huset stod kvar länge, men kanske inte tillräckligt länge för att kunna lämna dessa föremål som hälsning till oss.

År 2006 talade jag med Ture Wiren som varit pilot i nuvarande Fiskflyg under 25 år. Han sa då att det inte var länge sedan Fisk-Flyg L&L:s hangar vid Vassaraträsk revs, men nu är den helt borta.

Bäcken med kylvatten

I skogen strax öster om den öppna platsen hittade jag också diffusa spår av en liten bäck.

När jag var på platsen nöjde jag mig med denna upptäckt. Men när jag senare studerade kartor och satellitbilder, såg jag en mycket troligare kandidat till kylvattenbäck på västra sidan området. Jag har markerat den på min karta och den passerar även strax utanför det gamla kraftstationsområdet. “Min” förtorkade bäck har jag bara antytt med en kort streckad linje på kartan.

Något att ändra eller lägga till?

Nu i efterhand önskar jag att jag letat efter den ramp ner i vattnet som verkar ha funnits precis vid sidan av huset, där mannen står på Arne Tenglers gamla bild. Jag borde också ha undersökt utsikten västerut från uddens yttersta del och västra bäckens utlopp i sjön.

Alla synpunkter, minnen eller bilder som rör det gamla Fisk-Flyg Liljedahl & Lindberg i allmänhet och denna text i synnerhet är ytterst välkomna.

 
Rolf Broberg i juli 2012.