Segelflyg i flygklubbar, del 2

När jag blev medlem i Caterpillarklubben

Den 29 augusti 1969, dagen efter att Bert Persson slagit svenskt höjdrekord i Arboga med 9600 m i ett åskmoln, startade jag från Arbogafältet med Ka 6:an SE-SWM. Det var kraftig termik och molnen tornade upp sig. Efter urkoppling på 500 m höjd steg det på nolltid upp till molnbasen på 1300 m. I molnet ökade stighastigheten till över 10 m/s. Ka 6 är inte tillåten för molnflygning, men vi tog oss tyvärr friheter. Efter att ha stigit i det turbulenta molnet till 3000 m höjd kom jag ut ovanför Köping.

Efter ett par timmars flygning ställde jag kursen hem mot Arboga. Vid Valskog stod ett mäktigt cumulunimbusmoln i vägen som jag inte rundade utan gick in i. Uppvindarna var starka och till en början var allt normalt, men så plötsligt ökade farten helt omotiverat. Girindikatorn, som indikerar sväng, visade att planet låg horisontellt. Jag trodde att fartökningen berodde på dykning och tog därför spaken bakåt för att minska farten. Men då ökade farten än mer och med en kraftig g-påkänning som följd. Fartmätarnålen fortsatte förbi både gula och röda varningsmarkeringarna till ändläget. G-kraften blev så kraftig att det mörknade för ögonen för en nu mycket rädd gosse i cockpiten.

Gonatt – skulle detta fortsätta, så skulle jag ju inte se något när jag väl kom ur molnet. Då i det öronbedövande dånet brast vingarna inne vid vingroten med ett brak och krossade stjärtpartiet. G-kraften upphörde, allt blev lugnt och fridfullt. Men katastrofen att sitta helt utlämnad i en flygplanskropp utan vingar på ett par tusen meters höjd blev snabbt uppenbar. Det enda vettiga var att hoppa, men cockpiten var helt intakt och tanken på att lämna den med den 16 år gamla fallskärmen var hårresande skrämmande. Men att sitta kvar den knappa minut som nu återstod av livet var ju lika illa som att hoppa, även om fallskärmen inte skulle fungera. Naturlagarna har aldrig varit så påtagligt närvarande och skoningslösa som då. Skulle man inte kunna upphäva dem bara för en kort stund? Man tänker inte helt klart och hoppet är det sista som överger människan. Värdefull höjd försvann snabbt innan förlängda ryggmärgen tog över kommandot. Det var hög tid att lossa bältet, öppna huven och kliva ut. I det lodräta läget räckte det med att sträcka på benen för att komma loss. Farten var så hög att vinden slet ut mig och det kändes som att kliva ut på fast mark när den spolformade flygkroppen försvann snabbt neråt. Så ensamt det blev med en obeveklig naturlag som rådde och där ångerknapp saknades.

Med ett ryck i utlösningshandtaget inleddes en lång tidsålder med funderingar. Skulle den gamla skärmen veckla ut sig och hålla? Den hade aldrig prövats på riktigt. Var benremmarna ordentligt fastspända? Om inte skulle jag åka ur selen om den utvecklade sig. Halleluja, efter en till synes oändlig tid vecklade fallskärmen ut sig med ett ryck, och den höll! Benremmarna var fastspända och jag hängde kvar!

Amen, nu var det lugnt. Tillvaron skulle fortsätta tack vare 16 år gammal sidenväv och en bunt snören. Nu var det hela över, kändes det som när jag dinglade neråt och tänkte ungefär som Karlsson på taket, att resten bara var en världslig sak. Jag föll ifatt bråte från den splittrade flygplanskroppen som virvlade omkring. ”Bort med det så ingen ser det” var en av alla tokiga tankar jag fick.

Skogen utanför Valskog närmade sig snabbt utan möjlighet att styra räddningsfallskärmen. Jag hade turen att hamna mittemellan stora björkar nära flygplanskroppen. Nedslaget blev mjukt, jag levde och höll fortfarande krampaktigt utlösningshandtaget i handen. En sprucken syrgastub väste i vraket.

Efter ett tag kom folk ångandes genom skogen. ”Hur gick det?” ”Det ska ni skita i”, var min första reaktion. Men god uppfostran från mina inte allt för stränga föräldrar fungerade, så jag tackade istället för undsättningen. Jag hade ju kunnat hamna i ett träd eller brutit ben.

Det hela hade inte gått så obemärkt förbi som man önskar när man gjort bort sig. Folk i bygden hade hört knallen milsvitt omkring när vingarna brast och sett flygplansdelar och fallskärm singla ner. När jag väl kom fram till vägen var räddningsfordon, ambulans och polisbil redan på plats.

Den mediala uppmärksamheten blev alltför stor tyckte jag, med nyhetssändningar i TV, radio och förstasidesrubriker i dagspressen. Expressen hade en artikel där jag, utan att ha pratat med dem, uttalat mig i dramatiska ordalag, med ritade bilder på hur det gått till. Några hade även sett brinnande vrakdelar.

Dagen efteråt ville tidningarna ha intervjuer, men jag tyckte det hela var genant med tanke på förbjuden molnflygning, så jag avstod. På jobbet släpptes inga samtal utanför tjänsten fram, förutom min syster Anita som sa ”det är min bror och jag måste prata med dårpalten”. Framåt kvällen fick jag tips om att tidningsmurvlar stod vid utgången och ville ha intervjuer, så jag lämnade jobbet diskret via bakvägen. FIB-Aktuellt var extra påstridiga.

Luftfartsverkets haveriutredning var skonsam, trots lagbrottet att flyga i moln med Ka 6. Deras teori var att flygläget vid fartökningen var en ren vertikalsväng och att girindikatorn då felaktigt kan visa horisontellt läge och att min åtgärd hade förvärrat läget. Jag fick order om att göra en kontrollflygning för den legendariska chefsinstruktören Ståhlfors på Ålleberg vid Falköping. Den gick bra och varför han ställde kontrollfrågan ”vilken stad flyger vi över”, förvånade mig. Jag uppfattade det som ett skruvat skämt och svarade lika skruvat ”Skövde”. Det tyckte Ståhlfors var en grov missuppfattning, men godkände ändock det hela.

När man har räddat livet med fallskärm blir man upptagen som medlem i internationella Caterpillar Club, där jag nu är nr 324 i den svenska delen. Jag är alltså den 324:e i Sverige som räddat livet med fallskärm. Det finns en del berömdheter i medlemslistan. De flesta är militärer. Nr 1 är löjtnant Nils Söderberg som hoppade 1926. I den internationella delen finns bl.a. atlantflygaren Charles Lindberg och Amerikas president Busch den äldre.

Utlösningshandtaget har jag kvar hemma på väggen, som en påminnelse att ta det piano och vara laglydig i fortsättningen. Fallskärmen är bevarad på vinden och tas fram för nostalgitripp någon gång. Det blev bara skrot av barografen, så höjdvinsten blev inte noterbar. Men det är på det stora hela ett mycket mindre bekymmer och av världslig dignitet.

Hans Broberg i november 2010