Summering av segelflyget

När mitt segelflygcertifikat skulle förnyas 1980 lät jag det falla på grund av tidsbrist. Då hade jag samlat 226 timmar på 444 starter i loggboken, vilket gör 30 minuter per start. Jag har flugit SG-38, Grunau Baby 2B, Kranich, Doppel-Raab, Bergfalke, Weihe, Baby falk, Olympia, Spatz, K 8, Ka 6, Mucha Standard, Pik 5B, Pirat och Zugvogel.

Tävlandet har det inte varit så mycket med – jag sitter hellre under korkeken och luktar på blommorna, men segelflyget har gett många stämningsfyllda minnen.

Som motorflygare flög jag senare in mig på motorsegelflygplanet Motorfalke SF 25 B i Lidköping med Kurt Fridén som instruktör. Jag fick behörigheten TMG (touring motor glider) inskrivet i motorflygcertifikatet och kunde på så sätt visa svågern Klein och hans dotter Carina segelflygets tjusning över Lidköping. Motorfalken är trevlig att flyga. Den har en 45 hk motor, lyfter sävligt som ett gammalt bombflygplan och stiger med måttlig stigprestanda. På höjd kan man stänga av motorn, flöjla propellern och segelflyga. För att starta den igen slår man på tändningen och dyker så att propellern börjar rotera, och så hoppas man att motorn går igång.

Segelflyget har utvecklats stort sedan dess. Det som var stordåd på 1950-talet är vardagsmat idag. Glidtalen är nu så stora att man från 1000 m höjd kan glidflyga från Örebro till Arboga en lugn kväll utan termik. På 1950-talet kom vi bara till stadsgränsen. Flygplanen byggs i plast, de har blivit slimmade, är tysta och man halvligger i trånga säten. Förr satt man rymligt, hörde vinden, kände draget i ansiktet och doften av lackat trä. Man kom inte så långt, men känslan och trivseln var oöverträffad. Det har startats veteranklubbar där man skakat liv i de gamla flygplanen och fått tillbaka den gamla känslan från förr.

Visst är det fantastiskt att en Örebroare nyss genomfört en sträckflygning tur och retur på sammanlagt 100 mil med en medelfart på över 100 km/tim. Men den nya generationen segelflygare har ändå missat upplevelsen att flyga SG-38 och känna vinddraget i hela kroppen.

Hans Broberg i november 2010